Tänk om!



En gammal saga från Indien beskriver historien om en drottning som tappat bort sitt mest värdefulla halsband. I förskräckelse vänder hon upp och ned på hela riket och engagerar alla sina tjänare i sökandet efter det ovärderliga smycket. Det visar sig till sist att halsbandet hela tiden hängt runt hennes egen hals, men hon upptäcker det först när hon ser sig själv i spegeln.

Det är en tydlig illustration av hur lugn och sinnesro är vår mest värdefulla egendom och att den finns på insidan, inte som ett resultat av yttre prestationer. I meditation återbesöker jag detta minne för att väcka upplevelsen på nytt, och låta den ta plats. Jag upptäcker att sinnesro är ett grundläggande, medfött tillstånd, även om det med tiden har blivit dolt av andra intryck. Jag upptäcker det när jag ser mig själv i den inre spegeln av stillhet.

För att odla denna upplevelse i min vardag måste jag tänka om. Jag måste märka upprepningen av gamla tankar, tankar som inte leder någon vart, och tänka om, tänka nytt. Jag kan inte fortsätta i samma hjulspår och vänta mig nya resultat. Det handlar inte om att tänka något jag aldrig tänkt förut, men att vända på tanken, att tänka om. Min djupa vana kan vara en rastlös impuls, oron över att inte vara till nytta, att slösa bort min tid. Tänk om, vänd på tanken. Lugn kommer först och ur lugn föds bra handlingar, handlingar som sprider lugn och ro i atmosfären. Lugn är min mest dyrbara egendom. Sinnesro är min inre tillgång, min rättighet som jag nu aktivt måste återkräva. Jag återskapar sinnesro genom att tänka om. Även om det inte känns i hjärtat, tänk tanken, om och om igen. Jag är en fridfull varelse, en lugn själ.

När jag acceptera mitt ansvar som regent i mitt eget inre rike slutar jag att söka orsaker utanför mig själv. Jag har länge levt i exil och sett mitt kungadöme härjas av svaga tankar. Jag ombeds nu att återvända och för det behöver jag tänka om. Min värdighet och integritet kommer tillbaka när jag vänder uppmärksamheten inåt, ser mig själv i spegeln och tänker om.

Reflektioner av Lotta Arbman, aktiv på Brahma Kumaris meditationsskola i Stockholm

Att bli bekymmersfri


Andlig kunskap är till för att göra anden lätt och för att skapa god anda. När jag uppfattar att jag är ande, en medveten,  levande, god energi, då kan jag förstå att andra också är det. Gamla oförätter blir ointressant, förlorar sin makt över mig och slutar att dra i mina tankar. Då kan jag gå vidare och öppna nya dörrar både för mig själv och för andra. Det är frihet. En andlig upplevelse är lätt att få, är bara en tanke bort. Det handlar inte om rätt och fel, men om att vara sann, att vara äkta. Den som är äkta blir inte färgad av rätt eller fel, bra eller dåligt. Den är inte upptagen med att kontrollera vad andra gör eller att rätta till det som inte är OK. När jag är äkta talar mitt ansikte och mina handlingar sitt eget tydliga språk. Alla känner igen det som är sant. Det behöver inte försvaras. Den som uppskattar den andliga upplevelsen vill återvända till den igen och igen. Den andliga upplevelsen är att beröra det som är sant, det skapar klarhet inifrån och allting ställs tillrätta. Jag ser plötsligt mig själv klart i min inre spegel. Jag behöver inte ändra på världen utanför, jag behöver låta min inre värld komma i ordning igen. Den moraliserande, dömande, rättskipande sidan hos mig själv kan befrias från sitt tunga uppdrag och få bli ett bekymersfritt barn igen. Det är frihet.

Av Lotta Arbman

Principer för bra ledarskap


Istället för att tänka att du är en ledare ha inställningen att du är ett instrument.  Din uppgift är att tjäna uppgiften och tjäna gruppen som du leder. Det är är inte sant att resultatet är ditt ansvar, allt står inte och faller med dig. Att vara ledare är en roll bland många olika roller som krävs för att genomföra en uppgift. Samla kraft genom tanken att du är ett instrument, tillsammans med andra, för att genomföra en uppgift och gör vad som krävs. Några önskar sig en viktig roll för att bekräfta sin egen betydelse. Att söka bekräftelse genom genom sin position och sina handlingar är som att äta omogen frukt. Det är lätt att få ont i magen. Vi får alltid frukten av våra handlingar, men frukten som tillåts mogna genom tålamod är mycket söt.

Om vi gör något uppskattat belönas vi kanske med lite mer respekt, lite högre ställning eller lite mer pengar. Det räcker för att öka självkänslan en smula, men leder ofta till beroende av bekräftelse från andra. Självrespekt gör däremot att du inte har förväntningar på andra utan accepterar och respekterar andra för vad de är, och att du anpassar planerna efter de verkliga resurserna. Du behöver göra dig av med svagheter som du bär inom dig för att utveckla din självrespekt. Du behöver vara självständig och oberoende av vad andra säger och har särskild nytta av två inre krafter: tolerans och urkiljningsförmåga. Somliga säger att de har fått lov att tolerera så mycket. Vad de egentligen säger är att de inte har klarat att tolerera.  När det finns toleranskraft kan svårigheter inte skada oss, utan gör oss mer erfarna och starkare. Mänsklig svaghet yttrar sig i övermod eller rädsla när svåra situationer uppstår. Urskiljningsförmågan behöver vara mycket skarp. På samma vis som sakkunnighet krävs för att värdera ädla stenar behövs rätt urskiljningsförmåg för att snabbt fatta ett klokt beslut. Avstå från att döma andra men bedöm din egna val. Tänk inte över vad andra gör utan var medveten om att andra kommer att ta efter det du gör. Använd bokstaven v för ”visdom” och inte för ”varför?”

Reflektioner av Lotta Arbman baserat på en föreläsning av Dadi Janki, 98 årig andlig ledare.

Förlåtelse och läkning


Förlåtelse betyder olika saker för olika människor. Det är djupt personligt, ofta privat och inte alls det lätta val som många tror. Att förlåta är ofta svårt, kostar på, gör ont, men har en transformerande effekt.

Förlåtelse måste vara ett val, man kan inte förvänta sig att andra skall kunna förlåta, det vore att göra dem till offer igen. Förlåtelse är en resa, inte ett mål, dvs det är sällan fråga om en bestämd händelse eller en storsint gest igensvar till en isolerad handling. Ofta handlar det om relationer som har brutits ned på grund av ett utbyte som pågått länge.

Förlåtelse anses ofta vara en inre process genom vilken man lyckas att göra sig av med förbittring eller vrede gentemot en annan människa, och att avstå från att avkräva straff. Men förlåtelse hindrar inte rättvisa. 

Förlåtelse är en användbar förmåga, som kan befria människor som har blivit sårade, frigöra dem från bandet till de som har gjort dem illa. Det handlar om att acceptans och att gå vidare. Att ge upp alla hopp om ett bättre förflutet. Det är en handling som läker jaget snarare än en vänlig handling gentemot den som har sårat dig.

Förlåtelse ursäktar inte handlingen. Det är en gåva från en individ till en annan. Det är därför diskutabelt om institutioner, regeringar eller tjänstemän verkligen kan förlåtas. När det gäller extrema omständigheter kan det vara möjligt att förlåta människan för handlingen, men själva handlingen förblir oförlåtlig.

Andrea LeBlanc, från organisationen September 11th Families and Peaceful Tomorrows, och vars man omkom när det andra planet flög in i World Trade Center, skrev till mig: "Det finns inga ord som kan lindra sorgen hos offrens familjer". Men hon skrev vidare att kanske är också gärningsmännen offer - "kanske offer för det samhälle som vi bär ansvar för".

Att förlåta handlar inte om att ursäkta handlingen, inte heller nödvändigtvis om att förstå "varför", men snarare en djup insikt om hur allt liv är sammakopplat, det man i Afrika kallar Ubuntu - att min mänsklighet är oupplösligt förbunden med din.

Av Marina Cantacuzino, journalist, grundare och VD för "The Forgiveness Project" som utforskar förlåtelse och försoning genom människors verkliga berättelser, och som stödjer alternativ till våld och revanch.



Den enkla lyckan


För att skapa och bibehålla ett lyckligt tillstånd behöver jag veta hur jag kan vara positiv. Det betyder inte att gå omkring i en fantasivärld och föreställa mig att allt är underbart. Det betyder att det fula i världen inte gör mig ful och att det sorgliga i världen inte gör mig sorgsen. Framgång blåser inte upp mitt ego och misslyckande skakar mig inte. Om jag inte kan bibehålla balans i livets berg- och dalbana kommer humöret att ständigt gå upp och ner. Att vara trött, känna mig uttråkad eller ensam är symtom på att inte kunna finna lyckan i det enkla och okomplicerade. Hur kan jag lära mig att uppskatta det jag redan har och sluta längta efter något annat som ska göra mig lycklig?

Här är några tips att ge sig själv:
  • Observera och uppmuntra egna och andras specialiteter
  • Njut av ensamma stunder och var öppen för själens innersta – där bor lyckan
  • Minns att framgång är en kombination av entusiasm och beslutsamhet
  • Undvik att försöka likna någon annan och var ditt egna allra bästa jag
  • Ta fram din humoristiska sida - där finns den sunda distansen - och var allvarlig bara när situationen kräver det
Lycka är inte att tävla med andra och att vinna. Lycka är att uttrycka det unika och naturliga som redan finns inom var och en av oss och att uppskatta varandra. Med en enkel meditationsteknik kan jag lösa upp sorgen och tvivlet som ligger i vägen. Varaktig lycka är inte baserad på det som händer runt omkring utan på min inre förståelse av det som händer.


      Ken O´Donnell, Brahma Kumaris, Brasilien

"Mörker kan inte driva bort mörker, bara ljus kan.
 Hat kan aldrig driva bort hat, bara kärlek kan."


Martin Luther King, en av medborgarättrörelsens mest framstående ledare i USA, förknippas främts med ett brandtal han höll i Washington 28 augusti 1963 med temat
I have a dream! Nära 250.000 människor hade samlats från hela landet för att demonstrera för lika rättigheter för alla medborgare. Mötet var historiskt och en höjdpunkt i det intensiva arbete King hade lagt ned på att förändra förutsättningarna för främst de svarta, som utgjorde en tiondel av den totala befolkningen i USA.

Det var när Rosa Parks på en buss i Montgomery, Alabama, vägrade att resa på sig för att ge sin plats åt
en vit man, som startskottet gick för ett uppsving och ett nytt kapitel för medborgarrättsrörelsen. Fyra dagar senare valdes Martin Luther King, till sin egen stora förvåning, till ledare för den nya protestgruppen "The Mongomery Improvement Association". King arbetade hårt, utsatte sig för många risker och satt i fängelse otaliga gånger, hela tiden i syfte att "väcka samvetet hos de goda" genom att dramatiskt uppmärksamma orättvisorna. De arrangerade ofta marcher och Kings ledstjärna var hela tiden Gandhi's icke-våldsprincip: inget våld/skadegörelse, öppenhet och ansvarstagande. Att inte gripa till våld ens när polis eller rasistgrupper gick till attack med hundar, batonger, flaskor eller tegelstenar. Deltagarna tränades först och ombads att inte delta om de tvekade de minsta på sin egen förmåga att klara av att inte ge igen om de blev attackerade.

Kings övertygelse att icke-våldsprincipen var det rätta blev bara djupare med åren. Han förstod samtidigt att det var lätt att tvivla, och det var många  omkring honom som tvivlade när förändringarna genomfördes så sakta trots att situationerna var så svåra. Han förstod att det är nära tillhands att ta till våld när man är desperat. King var inte sentimental, men såg på det rent praktiskt, våld kommer alltid föda nytt våld, det kan aldrig leda framåt. Det förstör vad vi försöker bygga upp. Han sa att om han så blir ensam kvar kommer han alltid att förespråka icke-våld.

"Jag kan inte få mig själv att tro att Gud önskade att jag skulle hata. Jag är trött på våld. Jag har sett för mycket våld. Jag har sett ett sådant hat. Jag tänker inte låta mina förtryckare diktera vilka metoder jag måste använda. Våra förtryckare använde våld. Våra förtryckare använde hat. Våra förtryckare använde gevär och pistoler. Jag tänker inte sjunka till deras nivå. Jag vill resa mig till ett högre plan. Vi har en kraft som inte finns i sprängämnen."

Han syftade på andens kraft, själens kraft, den inre styrkan och integriteten som utvecklas genom att avstå från att ge igen, att avstå från att använda samma metoder som den som vill göra mig illa. Det är en fråga om självrespekt. Jag behöver ödmjuka mig inför livets lagar och förstå att hat aldrig kan driva bort hat, bara kärlek kan.

Reflektioner av Lotta Arbman

De sjöng tillsammans när de demonstrerade


Hur transformerade Mandela sina känslor?



'Mandela - vägen till frihet' är en fantastisk film som väcker många tankar. En sak som filmen inte visar, som nog är svårt att visa på film, är den inre transformation Nelson Mandela genomgick under sin långa tid i fängelse. Han hamnar i fängelse som 'terrorist', lika arg och upprorisk som folket han uppviglat i protest mot apartheid och förnedring. Han kommer ut klartänkt, lugn och oerhört vidsynt. Han kan räkna ut konsekvenser och sätta sig in i sin förtryckares känslor. Men framför allt har han lyckats transformera sina egna känslor. När jag såg scenerna från Robben Island funderade jag över hur länge jag skulle klara av en sådan upplevelse, i vetskap om att det var på livstid. Jag skulle faktiskt lätt kunna tänka mig att jag dog av depression och nervkollaps bara inom några veckor. Att hans hustru Winnie, som även hon levde under brutala omständigheter, närde ett sådant hat och längtan efter att ge igen, är lätt att förstå. Majoriteten av oss skulle reagera så och därför har vi en värld med så många konflikter som hela tiden får nytt syre. Vrede och hat ger oss tyvärr en känsla av att vara levande och att ha ett mål. Det är mycket tragiskt, men vi känner alla till den känslan, trots att den aldrig leder till annat än mer konflikt. Mandelas förmåga att kontrollera sina känslor och sina sinnen var unik. Utan den hade han aldrig sett vad han såg, bortom sig själv, ur den andres perspektiv. Utan den hade han hade aldrig kunnat spela den roll han spelade, hur stor hans medkänsla och empati med andra än var. Det var hans förmåga att transformera sin egen vrede som visade honom en tydlig väg, den enda vägen ut ur helvetes-cirkeln av blodiga konflikter, mot fred och försoning.

Det är lätt att tro att fred och försoning är den feges väg och att det handlar om svaghet och undergivenhet. Mandela blev starkt kritiserad av många av sina egna, för att de tolkade hans agerande så. Han kritiseras faktiskt än idag, av vissa, för att ha varit bedragaren som gick över på motståndarens sida. Men han var inte rädd för vad andra tyckte, han sa tidigt 'Ni har valt mig till er ledare. Så jag kommer att säga till när ni gör fel. Ni gör fel nu!' Att be ett förtryckt, misshandlat och rasande folk om att försonas med och att förlåta sina förstryckare kan minst sagt verka magstarkt. Och farligt. Hans stora säkerhet låg i att han själv hade lyckats att förlåta, först. Han visste att det var möjligt. Han hade smakat den inre frihet och värdighet som försoning bär med sig. Den som förlåter blir själv fri, och först fri. Det är ingen byteshandel där du är beroende av vad du får tillbaka. Det är ett självständigt val som du gör oavsett om den andre inte förstår eller tackar dig. Det handlar om en inre upprättelse som själen ger sig själv. Den är en tillfredställelse som inga utmärkelser från omvärlden kan ge, därför att den bygger på sanning. Omvärlden känner oss aldrig riktigt som vi är, men på insidan märker vi alltid när vi gör vad vi verkligen borde göra. Mandela var en gigant för att han hade moraliskt mod och med det följde en djup självrespekt. Ödmjukhet är ett tecken på inre rikedom.

Hur transformerade Mandela sina känslor? Vad var det som hände inom honom under tiden i fängelse? Jag har inte svaret på den frågan, men den intresserar mig. Den är spännande. Mycket spännande. Vi kan förändras av upplevelser, men transformation är ett inre val. Förlåtelse, försoning och transformation hör alla ihop. Mandela mötte många saker i sin tid i fängelse, men kanske mötte han framför allt sig själv och sitt eget förflutna. Kanske var det hans mod att se sig själv utan förställning som gjorde det möjligt för honom att välja försoning, först av allt med sig själv. Det är transformation. När vi försonas med oss själva finner vi sinnesfrid. Att försonas med omvärlden är då mycket lättare.

Kan jag transformera mina känslor? Kan jag försonas med mig själv? Kan jag förlåta alla dem som jag uppfattar har gjort mig orätt? Vi sitter alla i våra personliga fängelser i formen av olösta konflikter. De kommer att hålla oss fängslade och ofria ända fram till den dag vi är redo att möta oss själva utan förställning. Jag längtar efter den frihet och storsinthet som Mandela utstrålar. Jag inte bara kan men jag måste följa i hans fotspår när det gäller förlåtelse och försoning. Det är inte rätt att sätta sig på åskådarplats för att bara beundra någon annan. Jag vill också bli fri och visa vägen till frihet!

Reflektioner av Lotta Arbman